En gång i tiden hade jag en helt fantastisk liten häst i stallet som hette Little Willie John. Några av er har kanske full koll på vem han var, några har kanske läst om honom här på min hemsida och några av er kanske inte har någon aning om vem han var. Wille som han kallades var min första storhäst. Jag såg honom för första gången på en tävling i Falkenberg då min tränare hade rekommenderat mig att åka och kolla på honom. Vi spanade runt på framhoppningen efter rätt häst och hittade honom inte. Det blev bangång och vi försökte titta på nummerlapparna efter rätt häst då han hade en tidig start och borde befunnit sig där någonstans. Plötsligt insåg vi att det var den lilla tjocka bruna hästen som stod i hörnet av framhoppningen och väntade. Han såg inte mycket ut för världen, brun med en liten stjärna och stod med slutna ögon och sov. ”Jaha är detta den där fantastiska lilla hästen som Johan pratade så varmt om?” tänkte jag. Han travade fram med näsan i vädret men hade helt klart vaknat till. När han sedan kom in på banan blev jag kär. Hinderna låg på 135cm och det spelade ingen roll om han placerades nära eller långt ifrån hindret, den lilla hästen krigade sig över varenda ett med spetsade öron. Jag provred och nej redbarheten var inte fantastisk men jag kände mig direkt trygg med honom. Jag visste att han ville göra allt för sin ryttare och verkade ha ett hjärta av guld. Där fick jag helt rätt.

Wille tog mig från lokal 1m klasser till internationell svår hoppning, flertalet SM, vi debuterade GP tillsammans och tog oss till Europamästerskapen. Wille var inte ens 160cm hög, han hade inte allt scoope och han var het men hade inte världens ridbarhet. Wille var alltså svår och hade vissa parametrar emot sig för att hoppa stora hinder, MEN. Lilla Wille hade ett lejonmod, ett hjärta större än hela världen och en vinnarskalle utan dess like. Jag och Wille var en perfect match, vi krigade tillsammans som ett team och jag är så oerhört tacksam för att jag fick åren med honom. Wille finns tyvärr inte med oss idag. I början på förra året fick han somna in i en alldeles för ung ålder… Jag är glad över att han inte har ont längre men jag saknar honom något enormt varje dag. Han var väldigt speciell för mig, inte bara för att hon tog mig upp i klasserna utan han var min bästa vän, min teammate och den roligaste hästen jag vet. Han hade en sådan enorm personlighet och så många speciella sidor. Varenda dag sedan jag sålde honom har jag önskat att jag en dag ska kunna ha en häst som Wille igen. Nu börjar jag fundera på om jag kanske har det…

Energy och Wille är motsatserna till varann på många sätt. Energy är försynt och försiktig när man håller på med henne medan Wille var bufflig och gjorde allt för att få som han ville. Energy blir explosiv uppåt när hon är pigg medan Wille bara blev en duracellkanin som ville springa framåt. Där finns dock några saker som de har gemensamt som jag älskar. De bemöter båda hindrena med spetsade öron oavsett hur vi ligger och vill alltid se till att ta sig till andra sidan felfritt. De har både ett eget naturligt framåtdriv och bemöter utmaningar med självsäkerhet. De har ett jäkla tryck från marken!

Energy upplever jag dessutom har mer scoope än vad Wille hade, hon är större vilket gör många saker lättare och jag har henne från en ung ålder så jag kan jobba upp ridbarheten på henne. Det finns bara, och kommer alltid bara finnas, en Wille. Ingen häst kommer mäta sig med honom. Känslan i hjärtat dock när jag sitter på Energy är att Wille är med oss. Det känns lite som att rida honom igen och det ger mig så mycket styrka. Wille var ett levande bevis på att förutsättningar behöver inte säga något om din eventuella framgång. Vill man så kan man och då är det bara att sätta den envisa sidan till och kriga sig fram. Lilla Wille vill brukade vi säga med ett skratt. Jag tror att Energy också vill. Eller nej rättelse, jag vet att Energy vill. Det är en väldigt häftig känsla att känna lite av Wille i henne. Energy som ganska slumpartat hamnade hos mig, det är jag väldigt tacksam för idag.